Ibland, eller ofta rättare sagt, så brukar jag lyssna på Tro med Marie Fredriksson. Då tänker jag alltid på skolan i Matola, Moçambique. På barnen och deras leenden, på den fina personalen som försöker förbereda dem för livet, inget av barnen hade sina föräldrar kvar, dem hade dött i HIV.
Att lära små barn att inte åka med främlingar i bilen (barnens organ säljs på svarta marknaden) eller att försöka klara sig trots att de med största sannolikhet aldrig kommer att få ett jobb och aldrig mer kommer att få vara med sin familj. Det är hemskt att det ens ska vara nödvändigt, men fantastiskt att det finns människor som gör det arbetet.
Dessa barn skrattade, dansade, lekte, sjöng och busade som små barn gör. De hade en del av sin barnsliga oskyldighet kvar trots det hemska det varit med om.
Det var så ofattbart och vackert på en och samma gång. På bussen därifrån lyssnade jag på "Tro" på min mp3 och grät, grät för att livet är så orättvist och för att dessa barn är så fantastiskt starka. Det är svårt att förstå att det verkligen finns så fina, starka och oskyldiga barn som varit med om så mycket fören man varit mitt ibland dem, på riktigt. Det är ingenting som på TV eller i tidningarna. Ingenting.
Jag kommer alltid att bära med mig den där dagen och de barnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar