Nu är det en sån period när jag känner mig trött, inte fysiskt trött, utan slut ända in i själen. Det tar på krafterna att känna så och det är ingen bra känsla även om jag inte riktigt kan sätta fingret på något och säga: "Det här är felet!" vilket gör det ännu mer frustrerande när man inte kan fixa det.
Jag hatar att se mina vänner må dåligt, råka ut för onda saker. Speciellt när jag vet precis hur det känns och hur förbannat ont det gör, hur det bränner ända in i själen och det känns som att ingenting i hela världen kan göra det bra. Jag vill göra det bra, jag vill bara hoppa in som gubben i lådan och göra allt bra igen. Jag vet att jag inte kan, men jag hoppas att ni vet att jag älskar er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar