Down memory lane.

Senare dagars samtal har fått mig att tänka på saker som jag inte tänkt på under en mycket, mycket lång tid. Jag trodde faktiskt inte att det berörde mig så mycket längre heller, glömt och överstökat.

Då var jag arg, ledsen, besviken och sårad men nu är jag bara arg. En ilska så stark att jag inte vet vart jag ska ta vägen och det tär på mig. Jag tycker inte om det, jag var lycklig med att ha lämnat allt bakom mig, men den här stan, de här människorna, allt påminner om hur saker varit en gång.

Det är faktiskt rent ut sagt över min förmåga kunna förstå hur man kan trampa på en människa på det sättet, hur man kan vara så totalt respektlös. Något som gör mig ännu argare var att jag tillät det. Jag skulle aldrig, aldrig ta det nu. Jag skulle aldrig rulla över på rygg och låtsas att allt är okej. Nej, fy fan för detta.

De fick mig nästan, men bara nästan att gå miste om mycket av vad som är en del av den bästa tiden i mitt liv. Det hindrade mig nästan från att våga chansa igen. Nu är jag glad att jag vågade, annars hade jag gått miste om så otroligt mycket bra. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte sitter i bakhuvudet fortfarande, vetskapen om att människor faktiskt är sjukligt egoistiska varelser ibland.

"Are you lost in your lies?
Do you tell yourself I don't realize your crusade's a disguise.

No, no more sorrow, I've paid for your mistakes.
Your time is borrowed, your time has come to be replaced. "